さようなら日本

31 mars 2017, Osaka

Min sista morgon i Japan.

Nej vänta, det blev fel. Min sista morgon i Japan under den här resan, för till Japan skall jag ännu återvända.

Förra natten lade jag mig till sängs kring klockan tolv men började läsa manga istället för att sova. Berättelsen höll mig uppe och jag lade ner min tablett först närmare klockan tre på morgonen. "Gör inte så här" skällde jag på mig själv i mina tankar. "Du har en tidig väckning imorgon" men det var tomma ord. Sist och slutligen var det kanske bättre så, att vaka tills sömnen tvingade sig på, istället för att ligga där och vänta på den.

Eftersom jag stressar oerhört när det kommer till att vara i tid hade jag min första väckning klockan 6.10. (Tre timmar sömn kan man väl leva på?). Det blev att koppla tabletten i laddning efter morgonnattens användning, tvinga i sig lite frukost, klä på sig, tvätta ansiktet, borsta tänderna och se till att jag inte glömt någonting kvar på rummet.

Igår hade jag tittat att jag kunde starta strax efter klockan sju till tågstationen och det gjorde jag, endast en 10 minuter senare än den originella planen, men det var bara bra det. Det var överraskande lätt att bära på två stora kappsäckar, en ryggsäck fullpackad med böcker och en tygkasse fylld med "viktiga papper". Tågstationen var en minut ifrån mig och jag slapp upp till perrongen med två hissar. Jag gav min sista 1000 yen åt biljettmaskinen och hoppades på att inte behöva köpa någonting mera med kontanter.

Resan blev och kosta 870 yen och tog cirka 50 minuter. Först åkte jag lokala Nankai Line tåget från Kishinosatotamade Station till Sakai Station där jag bytte till Nankai Line tåget som åker till Kansai International Airport. Framme var kanske kvart över åtta. Båda tågen var fulla nog för att jag inte genast fick sittplats, men inte överfulla så att jag skulle ha haft problem med att ha två kappsäckar med mig.

        

 

Efter att ha talat om att kånka saker med Anna på onsdagen, och höra henne nämna dom stora kärrorna som finns, insåg jag hur geniala dom är och tog en så snabbt jag såg en, efter att ha anlänt till flygfältet. Det var faktiskt lätt att sätta precis allt jag hade med mig i en kärra och skuffa på den till hissen och upp till fjärde våning där de internationella avfärderna går från. Kön till Finnairs check in var inte speciellt lång, det fanns endast ett par personer framför mig då jag ställde mig i den. Sen var det dags för sanningens ögonblick; någonting jag fruktat redan före jag kom till Japan, nämligen vikten på mina kappsäckar. Först placerar jag den gröna på viktbältet. ...22,3 kilo! Under gränsen! Med flera hundra gram! Sedan den gråa... tre kilo övervikt... äääähhh... jag blir tillfrågad om jag kan packa om för att få den igenom om det gör jag, pinsamt nog lite vid sidan om men ändå på ett ställe där alla kan se mig. Jag tar ett par japanska böcker och placerar dom i min "viktiga papper" väska, likaså en obi eller två. Flaskan sake kunde jag också ta ut då den är bland de tyngre sakerna jag har med mig. Vid det här laget har en turistgrupp ställt dig i kö men jag får gå tillbaka till följande disk som blir ledig istället för att börja köa igen. Jag placerar den gråa kappsäcken på vågen och hoppas på det bästa... 22,9 kilo! Jaaa jag är igenom! Utan några extra kostnader som helst! Glädjens stund är här! Jag som hade sett mardrömmar om att båda kappsäckarna skulle vara så överviktiga att jag skulle hamna betala extra för båda!

Jag får min boarding pass och skickas iväg till andra sidan portarna. Jag ser en postlåda vilket innebär att det är dags att skicka mitt health insurance kort samt mitt simkort nu. Vykorten jag skrev igår kväll släppte jag ner i en postlåda på vägen till tågstationen, men de här två ville jag ha med mig ända till flygfältet. Ingendera kuvert har färdigt limm på sig, så som jag är van att kuvert ska ha, men jag frågar efter tejp vid en infodisk och blir erbjuden limm. Hon berättar också hur jag skall limma det konstiga kuvertet jag fick med health insuranse kortet. Helt som vilket annat kuvert som helst, tydligen, med att vika fiken. Jag skall strunta i hur det är vikt annars.

Klockan är knappt nio och min boarding börjar klockan 10.05. Jag fortsätter min lugna och långsamma färd igenom flygfältet och noterar hur jag inte stressar över att hinna just alls tackvare att jag startade en timme i förtid i jämförelse med när jag skulle ha måsta starta. Jag klarar mig genom säkerhetskontrollen utan problem, men blir av med min flaska sake, som jag av någon anledning inte insett att jag inte kan ta med mig till flyget. Samma med en flaska melon limu, som jag hade tänkt dricka igår men inte hade lust för sen heller. Ingendera var tur nog dyr, men det var synd att bli av med goda smakupplevelser. I följande kontroll kollar dom mitt visum och jag skriver på ett papper om hur jag inte återvänder till Japan mera med detta visum. Jag gav också tillbaka mitt residency card, men får det tillbaka efter att de klippt ett hål i det och gjorde det därmed ogiltigt. Det var en positiv överraskning. Jag älskar att samla på mig saker och minnen, men Japan har hittills bett tillbaka precis allt, från studiekort till simkort.

Jag köper dyra souvenirer i form av choklad och yatsuhashi. I kön till kassan tittar jag förundrat på hur en japanska mannen framför mig köper choklad värt 60 euro. Här tyckte jag att 30 euro var en stor satsning.

Minitåg till rätt avgångsport

Mitt flyg avgår från Gate 6. Jag hittar ett tomt bord med eluttag och fortsätter ladda min tablett vid det. Runtom mig ser jag massor människor med nordiskt utseende. Blont hår och blåa, gråa eller gröna ögon. Ljus hy. Kläder och väskor i stilar och märken jag är bekant med. Det känns konstigt. Jag vet att det här är min kultur, men den har aldrig känts så avlägsen. Jag hör folk prata svenska och norska. Lite roligt är det kanske?

Då det är Finnairs flyg talar det givetvis finska på flyget. Jag är i kontakt både med en finsk och en japansk flygvärdinna men det är den finska som välkomnar mig på flyget med ett kiitos. Alla meddelanden görs också på finska och jag känner gråten i halsen. För varje ord jag hör på finska, för varje ord jag ser på finska, ju mer känner jag tårarna komma. Ibland är det den japanska flygvärdinnan som serverar dryck till mig, men fastän jag redan formulerat meningen ブルーベリージュースお願いします i mitt huvud talar hon klar och tydlig engelska med mig och jag kan inte svara annat är "blueberry juice please" och leta rätt på näsdukarna jag vettigt nog packat med mig.

I flyget sitter jag på plats 43A, enligt reservationen jag gjorde en vacker sommardag i augusti. Bredvid mig sitter en äldre japansk man som jag inte utbyter några ord med alls under hela resan, förutom då jag skall gå förbi honom, men då också är det mest bara すみません och bugningar.

Yay! Peace peace!

Flyget är den längsta resan jag någonsin varit med om. Jag börjar med att läsa manga, fortsätter med att läsa manga, tar pauser där jag stirrar ut genom fönstret varefter jag läser lite mer manga. Höjdpunkterna är matstunderna för de ger mig någon form av aktivitet. Jag har min dator med mig och jag kunde skriva blogg, jag kunde gå igenom foton, jag kunde läsa böcker, jag kunde se på filmer men av någon anledning är manga, musik och fotande av landskapen nedanför mig det ända jag klarar av att göra. Efter en evighet ser jag på kartan över vad vi är och ser att vi just nått Rysslands östra kust och har en oändligt lång resa kvar. Mera manga. Nedanför mig är vyerna otroliga. Jag ser havet sluta med kust och kusten bestå av snötäckta berg. Vi skall flyga över Sibirien. Tanken piggar upp mig. Sibirien! Snö och is! Unika landskap man inte ser var som helst. Med jämna mellanrum fotar jag snön och isen, de höga bruna bergen och flodarna som sligrar sig mellan dem. Vädret är klart för det mesta. Ibland skiner solen så klart att jag måste titta bort och placera om min tablett, men på samma njuter jag av värmen.

     

  

  

Då det är fyra timmar kvar av flyget bestämmer jag mig för att se på film. Kimi no Na wa har gjort stor succé i Japan, men jag kan vara småsint ibland och har mina småsinta orsaker till att inte ha sett den under min vistelse. Efter att ha bojkottat filmen i ett halvår tycker jag det är dags att ge upp och se om den lever upp till sitt namn. Det gör den inte, men bra var den nog. Om jag inte skulle vara fast på ett flyg skulle jag ha fått kämpa med att se den men nu gick det bra. Något positivt.

Jag funderar på att se på någonting annat, men kan inte hitta orken eller motivationen till det. Jag försöker läsa mer manga men det går trögt. Jag brukar vara bra på långfärdsresor men nu är det ett enda pin.

Jag får uppleva lite spänning igen då vi börjar närma oss Finlands gräns. Jag ser isflaken som guppar i haven och sjöarna nedanför och undrar om jag kan se gränsen. Det gör jag, som ett klart vitt stäck som går i sick-sack genom skogarna. Så fort vi är på Finlands sida ser jag inte mer enbart träd och snö, utan små vägar och så småningom hus och bebyggelse. Jag känner igen Jyväskyla från att ha besökt staden några år tidigare och studerat kartan noggrannt och är imponerad över det hela. Långsamt, långsamt, låååånsaaaaamt närmar vi oss Helsingfors-Vanda.

 

長いいいいいいいー

Närmare Helsingfors är det molnigt. Så börjar landningen. Äntligen. Efter den längsta tiden i mitt liv. Flyget sänker sig och det första jag ser är snö. Av någon anledning blir jag överrasskad. Jag har spenderat 10 timmar med att se på snö, men jag hade inte väntat mig se det i Helsingfors, fastän jag nog sett väderleksprognosens utlovande om det tills idag. Förutom snön är det brunt och grått. Sådär som Helsingfors är större delen av året. Jag hade glömt.

Jag behöver inte vänta länge på mina kappsäckar. Nu har jag lite svårigheter med alla mina packningar. Förutom de fyra väskorna jag startade med har jag två plastkassar med souvenirer och jag är trött. Ack så trött. Jag vet att min pappa är emot mig och ser på min telefon att Malin också väntar på mig. Det glädjer mig att hon tog tid från sitt nyblivet hektiska liv att komma emot mig.

Jag vet inte vad jag skall känna då jag går ut till utrymmet där alla resenärer har sina nära och kära och vänta på dem. Jag ser Malin och jag ser pappa. Jag slänger mig, eller rättare sagt bara fäller mig mot Malin för en kram och stöter min näsa på samma. Aj. Så beordrar jag min pappa ta min väska medan jag ger honom en annan kram. Så ser jag dem. Mina vänner. Ira, Linnea och Sara. De har också kommit emot mig. Om jag inte skulle vara så trött och överraskad skulle jag börja gråta. Med tårar i ögonen ger jag dem alla en stor kram. Jag kan inte tro det. De kom emot mig? Till flygfältet? Hur gick det sig att jag fick vänner så bra som dem? Speciellt Ira kan jag inte förstå som åkte hela vägen till Helsingfors från Åbo bara för att hälsa på mig. Efter flera kramar och några ord ska hon åka tillbaka igen. Jag känner mig otroligt älskad och tacksam.

Sara gav Ira sällskap till tåget hemåt, medan Linnea som också bor i Majstranden fick skjuts med mig och min pappa dit. Malin har bott i min lägenhet de senaste 7 månaderna och det är spännande att se i hurdant skick den är. Jag träffar min sköldpadda Lola igen och alla mina saker. Sängen står inte rätt och Lolas terrarium har genomgått en förändring, det finns lite lådor och kassar med saker Malin ännu ska flytta bort men mitt hem är det ju nog jag kommit tillbaka till. Jag börjar packa upp mina väskor och talar smått med Malin och Linnea medan min pappa sköter någonting med min cykel. Jag berättar om mina upplevelser medan jag tar ut mina saker och frågar dem hur det har gått här. Förvånansvärt nog fick jag allting uppackat ganska snabbt men mina saker bildade en stor hög på min säng. Med Linis och Malins hjälp börjar jag vika kläder och klä upp dem på hängare, men hinner inte komma så långt med det förrän klockan börjar bli mycket. Planen är att jag skall hinna till Drumsö för att bada bastu och hälsa på min mamma. Dessutom skall jag ta min smutstvätt dit. Jag packar hastigt allt det som var smutsigt i en stor kappsäck och vi fortsätter till Drumsö. Förutom att vi har saker att föra dit, vill jag se min mamma och jag vill bada bastu. En stor orsak till som jag inte vill säga är att jag inte tror jag skulle klara av att vara ensam i min lägenhet, som inte riktigt känns som min mera. Den är inte hemtrevlig och mysig sådär som den var 7 månader sen. Saker står inte mera rätt till där. Skulle jag vara ensam natten där är jag säker på att jag skulle gråta mig till sömns.

På Drumsö är allting bra. Det är skönt med bastu och jag får äta gott. Vi firar jul.

Jo, jul.

(Mitt kap med dagen efter belysning)

Jag är trött men har svårt att gå och sova tidigt fastän jag inte riktigt har någonting att göra. När klockan blir 22 slutar jag se på tv och vandrar till sängs. Åtminstone har jag en skön säng här.