Efter att jag var till Språkcentret efter språkbedömingen gick jag på smoothies med Ansku som var på utbyte förra våren i Irland (Cork) och som ska åka iväg nästa vår igen till Amerika (Ohio). Vi jämförde våra ansökningsprocesser och det var ganska intressant! Hon behöver inte (och har inte behövt) t.ex. ett läkarintyg eller rekommendationsbrev. Däremot hamnar hon bevisa att hon har råd att bo och studera utomlands med mera papper och intyg än jag. Dessutom hamnar hon skaffa sitt boende själv medan jag kan ska söka efter en studiebostad nu i samband med min ansökan.
Hon var tacksam över att inte ha behövt någon rekommendation och berättade “skräckhistorier” om hur någon som sökt till Amerika hade först sökt med en som inte godtogs och som slapp in först med en rekommendation från vice-rektorn!
Framsteg med det långsamma
26 januari 2016, 2°C mörkt, regnigt och slaskigt. Så att man drunknar i vattenpölarna vid gatukanterna
Och med framsteg menar jag att det är så gott som undanskött. Jag har min läkarträff om exakt en vecka och sedan kan jag kruxa över allt det tidskrävande från min checklista. Idag var jag nämligen efter min språkbedöming av min förra japanskalärare och jag fick mitt rekommendationsbrev samma dag jag åkte iväg till Frostbite, förrförra fredagen (så jag hann aldrig skriva om det, däremot har jag duktigt tagit kopior under tiden).
Rekommendationsbrevet är kort men smickrande och språkintyget framför sin sak så som ett språkintyg ska. Bedömingen är gjord enligt mina tent- och därmed också kursvitsord, ifall jag skulle ha fått sådana istället för “godkänt” av kurserna jag gått.
Jag hade planerat att jag skulle börja fylla i resten av mina papper idag, då jag nu har just under en månad på mig men det börjar bli sent så jag tror jag måste skjuta upp det än en gång. Inom veckan dock! Likaså med min essä jag nog talat om och tänkt på annars, men vad gäller själva skrivandet…
 |
| Mina censurerade papper (Jag vill lägga in bilder för att det ska se trevligare ut men jag vill inte att min personliga information syns, eller vad som skrevs av vem. Jag rodnar så då jag läser rekommendationen) |
Och med framsteg menar jag att det är så gott som undanskött. Jag har min läkarträff om exakt en vecka och sedan kan jag kruxa över allt det tidskrävande från min checklista. Idag var jag nämligen efter min språkbedöming av min förra japanskalärare och jag fick mitt rekommendationsbrev samma dag jag åkte iväg till Frostbite, förrförra fredagen (så jag hann aldrig skriva om det, däremot har jag duktigt tagit kopior under tiden).
Rekommendationsbrevet är kort men smickrande och språkintyget framför sin sak så som ett språkintyg ska. Bedömingen är gjord enligt mina tent- och därmed också kursvitsord, ifall jag skulle ha fått sådana istället för “godkänt” av kurserna jag gått.
Jag hade planerat att jag skulle börja fylla i resten av mina papper idag, då jag nu har just under en månad på mig men det börjar bli sent så jag tror jag måste skjuta upp det än en gång. Inom veckan dock! Likaså med min essä jag nog talat om och tänkt på annars, men vad gäller själva skrivandet…
Undersökningarna är över
Jag sitter i Kajsaniemi bibba var jag ska spendera dagen och få någonting vettigt gjort. Det här är min enda lediga dag på hela veckan (Frostbite på veckoslutet!) och i går kväll och på morgonen förbannade jag mig själv över att ha beställt tid till morgonen. Jag kommer inte att få njuta en sovmorgon på länge! Däremot sitter jag i ett bibliotek och skriver redan tidigt på dagen så helt dumt var det inte.
Jag hoppade alltså på 8:ans spårvagn (tjohoo för en kort rak sträcka!) för att komma i god tid till SHVS:s öh, verksamhetsställe, där jag sedan hade dryga 15 minuter att vänta tills mitt namn ropades kl. 10, men det var okej, för jag stötte på Noora som också studerar växtbiologi som jag småpratade med. Hon håller på att skriva gradu om slemsvampar och vistas inte mycket i Vik numera – coolt!
Blodprovet gick snabbt. Jag antar att hon som tog det såg all nödvändig info på sin dator, för det var inte många ord vi växlade. Jag har lite skräck mot nålar men allt gick bra så länge jag tittade bortåt. (Jag måste bekräfta det med en liten tjuvkik och kunde konstatera att det verkligen är så. Jag kände sticket knappt alls, men att ha en nål i mig är inte en syn jag vill se.) Efteråt frågade provtagaren om jag mår bra och kommenterade att jag ser lite blek ut, även om det kan vara den typiska finska blekheten det är frågan om. Någon gång har jag kanske svimmat av blodprov men inte nu! Nu kände jag mig inte ens yr! – kunde jag säga stolt (ack så man mognar med ålder och tid!).
Efter blodprovet gick jag ut i samma väntsal som tidigare och tog en kölapp för bilddiagnostik. Det var nog ingen kö dit alls och återigen visste de genast vad jag skulle genom att se min information på sin datorskärm (de mumlade till och med att det är visst inför ett utbyte). Jag fick vänta en stund på att de ropade mitt namn och sedan gick jag in i röntgensalen. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Jag har varit på röntgen en gång tidigare och jag kommer ihåg det som en stor och skrämmande procedur (jag var ett par år gammal på ett stort sjukhus). Nu skulle jag endast klä min överkropp bar, sätta upp mitt hår så att det inte dolde lungorna och stå framför vad som såg ut som en vit låda med lite markeringar på. Kvinnan som skötte om bildtagningen placerade mina armar i en viss vinkel och instruerade mig att andas in och hålla andan medan hon tar bilden. Det gick på någon sekund. Efter att hon försäkrade att bilden blev bra fick jag gå.
 |
| Här satt jag och tyckte det var lite coolt att gå och ta röntgenbild. Tyvärr var det inte samma sak för en vuxen att stå framför en maskin i 10 sekunder, som det var för ett litet barn att ligga på en bädd som kördes in i en maskin i vad som kändes som en evighet, då jag fick se på film (som tidsfördriv eller lugnande?) under tiden. |
Före jag går på mitt läkarbesök i februari ska jag gå efter bilden (eller ett intyg) från deras mottagning och ta den med mig till läkaren. Jag tror jag dessutom behöver skicka det som en bilaga till Japan.
Det var det. Inte värst spännande men tillräcklig nog för mig att skriva över en halv sida om vad som var 10 minuter av undersökning och 15-20 minuter av väntande. Jag tycker lite synd om mina framtida läsare eller mig själv som kommer att få kritik för mina långrandiga berättelser om ganska ointressanta saker (för alla som inte tillhör min målgrupp: det vill säga mig själv, vilket vi redan gått igenom).
Det var det. Inte värst spännande men tillräcklig nog för mig att skriva över en halv sida om vad som var 10 minuter av undersökning och 15-20 minuter av väntande. Jag tycker lite synd om mina framtida läsare eller mig själv som kommer att få kritik för mina långrandiga berättelser om ganska ointressanta saker (för alla som inte tillhör min målgrupp: det vill säga mig själv, vilket vi redan gått igenom).
Undersökningarna närmar sig
8 januari 2016
Jag sitter i Viks bibba var jag ska spendera fem timmar tills Jossus och Tonttus tuparen börjar. Jag försöker undvika att sätta tid på resor och kanske jag till och med får någonting vettigt gjort så här. Det är iskallt ute (-18°C), men inne i värmen njuter jag bara av att se hur snön vacker och lätt faller ner. Det hör faktiskt till att alltid berätta hurdant vädret är i japanska dagböcker – kanske jag borde börja nämna det i mina blogginlägg också?
Idag, lite över kl.12 (enligt vår överenskommelse), ringde hälsovårdaren Mia jag var hos för att berätta mer om hur jag ska gå till väga med undersökningarna. Jag ska alltså gå på röntgenundersökning av mina lungor, vilket jag kan gå på utan tidreservering, då det fungerar med kölappar. Sedan ska jag gå på blodprov, för att få reda på min blodgrupp, vilket jag just reserverade tid till via SHVS:s sidor. På hälsointyget står det också någonting om hjärtfilm, men de berättade hälsovårdaren att jag endast måste gå på ifall det framkommer någonting skumt från mina röntgenbilder.
Jag har lite på tre veckor tills min reserverade tid med läkaren och jag skall gå på undersökningarna minst en vecka innan dess. Jag beställde tid tills nästa vecka för jag tycker om att vara ute i god tid, av flera orsaker. Nu ska jag bara se till att inte insjukna i tuberkulos.
Vaccineringskortet glömde jag att ringa efter, men vaccinerna kan jag sköta i maj, efter att min plats i Doshisha är säkrad. Det gäller bara att kontakta SHVS:s reserådgivningstjänst när det blir mera aktuellt.
Jag sitter i Viks bibba var jag ska spendera fem timmar tills Jossus och Tonttus tuparen börjar. Jag försöker undvika att sätta tid på resor och kanske jag till och med får någonting vettigt gjort så här. Det är iskallt ute (-18°C), men inne i värmen njuter jag bara av att se hur snön vacker och lätt faller ner. Det hör faktiskt till att alltid berätta hurdant vädret är i japanska dagböcker – kanske jag borde börja nämna det i mina blogginlägg också?
Idag, lite över kl.12 (enligt vår överenskommelse), ringde hälsovårdaren Mia jag var hos för att berätta mer om hur jag ska gå till väga med undersökningarna. Jag ska alltså gå på röntgenundersökning av mina lungor, vilket jag kan gå på utan tidreservering, då det fungerar med kölappar. Sedan ska jag gå på blodprov, för att få reda på min blodgrupp, vilket jag just reserverade tid till via SHVS:s sidor. På hälsointyget står det också någonting om hjärtfilm, men de berättade hälsovårdaren att jag endast måste gå på ifall det framkommer någonting skumt från mina röntgenbilder.
Jag har lite på tre veckor tills min reserverade tid med läkaren och jag skall gå på undersökningarna minst en vecka innan dess. Jag beställde tid tills nästa vecka för jag tycker om att vara ute i god tid, av flera orsaker. Nu ska jag bara se till att inte insjukna i tuberkulos.
Vaccineringskortet glömde jag att ringa efter, men vaccinerna kan jag sköta i maj, efter att min plats i Doshisha är säkrad. Det gäller bara att kontakta SHVS:s reserådgivningstjänst när det blir mera aktuellt.
Svaaaar!
4 januari 2016
Oj, det var första gången jag erkände det nya året! Det känns lite konstigt att det redan är 2016 (ﾟ艸ﾟ;)
(ﾉ´ヮ´)ﾉ*:･ﾟ✧ 明けましておめでとうございますみんなさん
Tillbaka till ämnet: Jag fick vänta och vänta på Heikkis svar men det kom äntligen (den 31:sta), passligt till det nya året. Han sa att han gärna skriver brevet åt mig och bad mig berätta lite mer om mina studier, hur många av hans kurser jag gått och motsvarande. Han fick nog också vänta på mitt svar, då jag skrev det först nu, eftersom proffsigare mail stressar mig ännu och jag fördröjer med att skriva dem. Dessutom har jag faktiskt haft fullt upp med övrigt program och min flytt! Samma vecka jag fick anbud om utbytet till Japan fick jag nämligen även ett erbjudande för en lägenhet som jag tog emot (＾∀＾)
Livet ser inte så illa ut för mig för tillfället. Hoppas det fortsätter som så och jag får uppleva mitt bästa år hittills!
Tillbaka till ämnet: Jag fick vänta och vänta på Heikkis svar men det kom äntligen (den 31:sta), passligt till det nya året. Han sa att han gärna skriver brevet åt mig och bad mig berätta lite mer om mina studier, hur många av hans kurser jag gått och motsvarande. Han fick nog också vänta på mitt svar, då jag skrev det först nu, eftersom proffsigare mail stressar mig ännu och jag fördröjer med att skriva dem. Dessutom har jag faktiskt haft fullt upp med övrigt program och min flytt! Samma vecka jag fick anbud om utbytet till Japan fick jag nämligen även ett erbjudande för en lägenhet som jag tog emot (＾∀＾)
Livet ser inte så illa ut för mig för tillfället. Hoppas det fortsätter som så och jag får uppleva mitt bästa år hittills!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)