Tillbaka i Kyoto... nej vänta Osaka?



9 mars 2017, Guest House Light; 9°C

Jag sov gott min första natt på det nya stället. Vaknade tidigt, men somnade om och steg inte upp förrän någon timme senare. Jag hade inte alls förberett mig dagen innan så jag hade ingen frukost som väntade på mig, men jag drack vatten och åt lite kaka som jag ännu hade kvar från Okinawa. Grymt hur en daglig blogg avslöjar ens sämre stunder så här för jag måste ju absolut dela med mig dem.

Medan jag satt och funderade på om en riktig frukost ändå skulle vara nåt' fick jag ett meddelade från Rei som sa att jag kunde komma efter mina saker när som helst. Så överraskade hon mig med att fortsätta att hon senare skulle till Osaka tillsammans med Melinda och att jag gärna fick komma med. En dagresa så fort efter vår semester till Okinawa? Tjaa... jag tycker nog om Osaka och skulle njuta av sällskap och någon form av dagssyssla annan än att packa om... beror väl på vad de har planerat göra i Osaka... 

Rei svarade med att Melinda hade en ryggsäck hon ville köpa och jag visste att det var en kånken för Melinda har talat med mig om det tidigare. Som en trogen kånken-fan var mitt val om att gå med självklart. Däremot hade jag ingen aning om hur jag skulle fixa mitt packande så jag föreslog ompackandet för senare och vi gjorde oss klara för vår avfärd till Osaka!

Efter att jag tvingat i mig en onigiri eller två och yrat runt Kyoto Station i letan efter Melindas favorit Starbucks att träffas på, lyckades vi hitta varandra och hoppade sedan på tåget till Osaka. Från Kyoto Station kan man ta Tokaido-Sanyo Line till Osaka Station. Resan kostar endast 560 yen och tar 28 minuter, vilket är ganska otroligt. Under resan uppdaterade jag instagram med bilder från igår som jag aldrig orkat ladda upp och fick massor med japanska kommentarer, vilket var lite roligt!

Någo Vocaloider och en folkmassa vid stationen
Väl i Osaka började vi med lite mer yrande, hittade Fjällrävens avdelning i ALBi köpcentret och en ryggsäck åt Melinda. Hon ville ha en svart men ändrade om sig och valde en svart med röda handtag. En vinst för Fjällrävens färgprakt! (Vem väljer svart när man kan ha mossgrön eller havsblå eller pastellgul eller...?) Jag kände mig lite stolt och glad över att se en nordisk produkt vara så eftersökt. Melinda är från Australien och där säljs inga Fjällrävar. De är ganska populära i Japan. Man ser dem dagligen om man rör sig på lite populärare områden. Ganska dyra var de nog, med en prislapp på 11 000 yen för samma ryggsäck jag färdades till Japan med, som var något på 50 euro (med rabatt) i Finland... Förutom ett smaskigt utval ryggsäckar presenterade de Stockholms karta vilket gjorde mig ännu gladare. Här har jag gått, och här! Alla dessa svenska ord! En reklam för Viking Line, se den här färjan ska ni åka med sen om ni tar er till Stockholm eller Helsingfors!
Efter ryggsäcken skulle Melinda ha Apples hörlurar så vi fortsatte till Yodobashi Camera, varifrån jag kom på att leta efter adaptrar, för såklart har också Guest House Light endast uttag med 2 hål... Jag hittade en för bara 470 yen och var nöjd med mitt köp. Även om jag har klarat mig i 6 månader utan en, och nu bara har 3 veckor kvar, kommer det att vara skönt att inte behöva tänka på huruvida jag kan ladda min dator och kamera eller inte. Dessutom går det säkert snabbare med den här än med den lilla USB laddaren Andrea lånade mig som har räddat mitt liv.

Melinda har på senare tid blivit vegan, vilket gladde mig, förutom från ett livsstillsperspektiv också för att nu var jag äntligen inte den med den striktaste besvärligaste dieten! Vi hittade ett okonomiyaki ställe i stationsbyggnaden med okonomiyaki på potatis. Även om vi sa och försäkrade att inget kött, kom de med bonito på toppen, vilket vi skyfflade över på Reis. Förutom den missen var det riktigt gott och ett trevligt ställe.

Smaskens!
Med alla uppköp gjorda tänkte vi fortsätta med turistande. Och purikura. Jag och Rei hade inte ännu tagit purikura tillsammans och det var någonting som måste ändras på! Vi gick till HEP köpcentret och hittade en amusement-våning med Osaka specifik purikura. Det var ett tag sedan jag sist tagit purikura. Det är nog någonting som kräver träning.


På toppen av HEP finns ett pariserhjul som var orsaken till att vi tog oss just dit. Med en topphöjd på 106 meter får man en bra syn över staden från den. Med biljettpris på 500 yen var det ett trevligt besök som jag kan rekommendera.




Som en riktig turist i Osaka är ett besök till Dotonbori ett måste. Som ni vet har jag varit där flera gånger tidigare, men Melinda har bara kört förbi så det var någonting för henne att se. Vi tog metron dit och beundrade Gilco mannen, som Melinda alltid velat se. Själv förhåller jag mig ännu också neutralt till honom.




Så var det dags för efterrätt vilket leder oss till någonting jag aldrig trodde skulle ske. Vi hittade absolut inga ställen som serverade efterrätter! På Dotonbori! Vi vandrade runt och runt, gick längs med gator kors och tvärs men hittade ingenting förrän vi kom till Takashiyama varuhuset, som gjorde reklam för två ställen med fokus på efterrätter. Det första vi snabbt vände om från för det var en restaurang med en Michelin stjärna och joo nej, inte med våra budgeter. Det andra stället serverade pankakor, vilket inte var vad jag hade varit sugen på men nu var vi desperata och dödströtta så jag gick gladeligen med på det. Pankakorna var faktiskt goda så jag var riktigt nöjd.


Efter att ha vilat ut våra trötta fötter blev det att fortsätta hem. Rei bor ännu i Richards, Melinda bor nära Kyoto Station och jag bor i Omiya. Det är kanske en halv timme mellan oss alla, men det finns så många olika stationer och tågverk i Japan att vi hade alla varsin linje och station som var närmast och enklast att använda, så vi åkte hem skilda vägar. Vi startade klockan 12 och jag var tillbaka efter klockan 21 så det som skulle vara en halv dags resa hade blivit en full dags resa. Men en rolig dag var det nog!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar