Jag sitter i Kajsaniemi bibba var jag ska spendera dagen och få någonting vettigt gjort. Det här är min enda lediga dag på hela veckan (Frostbite på veckoslutet!) och i går kväll och på morgonen förbannade jag mig själv över att ha beställt tid till morgonen. Jag kommer inte att få njuta en sovmorgon på länge! Däremot sitter jag i ett bibliotek och skriver redan tidigt på dagen så helt dumt var det inte.
Jag hoppade alltså på 8:ans spårvagn (tjohoo för en kort rak sträcka!) för att komma i god tid till SHVS:s öh, verksamhetsställe, där jag sedan hade dryga 15 minuter att vänta tills mitt namn ropades kl. 10, men det var okej, för jag stötte på Noora som också studerar växtbiologi som jag småpratade med. Hon håller på att skriva gradu om slemsvampar och vistas inte mycket i Vik numera – coolt!
Blodprovet gick snabbt. Jag antar att hon som tog det såg all nödvändig info på sin dator, för det var inte många ord vi växlade. Jag har lite skräck mot nålar men allt gick bra så länge jag tittade bortåt. (Jag måste bekräfta det med en liten tjuvkik och kunde konstatera att det verkligen är så. Jag kände sticket knappt alls, men att ha en nål i mig är inte en syn jag vill se.) Efteråt frågade provtagaren om jag mår bra och kommenterade att jag ser lite blek ut, även om det kan vara den typiska finska blekheten det är frågan om. Någon gång har jag kanske svimmat av blodprov men inte nu! Nu kände jag mig inte ens yr! – kunde jag säga stolt (ack så man mognar med ålder och tid!).
Efter blodprovet gick jag ut i samma väntsal som tidigare och tog en kölapp för bilddiagnostik. Det var nog ingen kö dit alls och återigen visste de genast vad jag skulle genom att se min information på sin datorskärm (de mumlade till och med att det är visst inför ett utbyte). Jag fick vänta en stund på att de ropade mitt namn och sedan gick jag in i röntgensalen. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Jag har varit på röntgen en gång tidigare och jag kommer ihåg det som en stor och skrämmande procedur (jag var ett par år gammal på ett stort sjukhus). Nu skulle jag endast klä min överkropp bar, sätta upp mitt hår så att det inte dolde lungorna och stå framför vad som såg ut som en vit låda med lite markeringar på. Kvinnan som skötte om bildtagningen placerade mina armar i en viss vinkel och instruerade mig att andas in och hålla andan medan hon tar bilden. Det gick på någon sekund. Efter att hon försäkrade att bilden blev bra fick jag gå.
 |
| Här satt jag och tyckte det var lite coolt att gå och ta röntgenbild. Tyvärr var det inte samma sak för en vuxen att stå framför en maskin i 10 sekunder, som det var för ett litet barn att ligga på en bädd som kördes in i en maskin i vad som kändes som en evighet, då jag fick se på film (som tidsfördriv eller lugnande?) under tiden. |
Före jag går på mitt läkarbesök i februari ska jag gå efter bilden (eller ett intyg) från deras mottagning och ta den med mig till läkaren. Jag tror jag dessutom behöver skicka det som en bilaga till Japan.
Det var det. Inte värst spännande men tillräcklig nog för mig att skriva över en halv sida om vad som var 10 minuter av undersökning och 15-20 minuter av väntande. Jag tycker lite synd om mina framtida läsare eller mig själv som kommer att få kritik för mina långrandiga berättelser om ganska ointressanta saker (för alla som inte tillhör min målgrupp: det vill säga mig själv, vilket vi redan gått igenom).
Det var det. Inte värst spännande men tillräcklig nog för mig att skriva över en halv sida om vad som var 10 minuter av undersökning och 15-20 minuter av väntande. Jag tycker lite synd om mina framtida läsare eller mig själv som kommer att få kritik för mina långrandiga berättelser om ganska ointressanta saker (för alla som inte tillhör min målgrupp: det vill säga mig själv, vilket vi redan gått igenom).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar