Mina tre sista dagar i Finland

Kl. 8.46 finsk tid, kl. 14.46 japansk tid den 8 september 2016, Richard's House, Japan; 24°C & halvmulet

Söndag kväll 4.9.2016

Jag kommer hem från Tracon trött men belåten. Jag hade tänkt börja packa nu men gör jag det? Nej. Jag är alltför trött och det är alltför sent. Det borde jag ha medgett från första början. Åtminstone fick jag tips från Andrea under konventionen och har lite nya insikter om vad jag skall packa med mig.

Måndag morgon 5.9.2016

Jag har en långsam morgon. Jag städar och tvättar tre lass med byk. Tiden bara rinner iväg.

Måndag eftermiddag 5.9.2016

Emmi kommer på besök. Vi badar bastu tillsammans med Linnea varefter vi driker bort “överlopps” sangria hos mig. Hon blir övernatten och vi vakar till tolv så att hon kan informera mig “imorgon reser du!”. Det är någonting min hjärna vägrar inse. Jag har börjat stressa en aning gällande packandet, men jag kan inte ta stress över Japan, för det känns inte som att jag skulle resa dit.

Tisdag morgon 6.9.2016

Det är en tidig morgon både för mig och Emmi. Jag far till Verkkokauppa för att handla rätt sorts adaptrar och hon skall hem och tvätta byk. Från Verkkokauppa hittar jag också en resedyna och en reseladdare för telefonen. Ingendera är något jag har känt ett speciellt behov för, men som jag köper ändå för att vara på den säkra sidan (de är så pass billiga och jag vill inte märka att behovet ändå skulle finnas).

Från Verkkokauppa fortsätter jag till Sokos för att köpa strumpbyxor då japaner är så mycket kortare än mig och jag inte vill vara utan eller gå omkring med för små (tack Andrea!). Från Sokos fortsätter jag till Stockmann och köper choklad och salmiak för nästan 20€. Överdrivet? Det vet jag ej, men åtmintone skäms jag inte senare i Japan då jag inte har några souvenirer eller presenter från Finland.

Fazer, fazer och mera fazer
(obs fazer sponsorerar inte denna blog. Det finns även andra godistillverkare. Dock blir jag väldigt gärna sponsrad av fazer då jag inte behöver några andra tillverkare i mitt liv)

Tisdag eftermiddag 6.9.2016

Hur skulle det vara med det där packandet då? Ja, det börjar jag med så fort jag är hemma igen. Jag har tidigare skrivit och bearbetat fram en lista på saker jag skall ta med mig så det går smidigt. Jag har fått instruktioner att hellre packa för lite än för mycket, av en tidigare utbysteselev, men samtidigt vill jag packa för ett par-tre veckor så att jag inte hamnar tvätta kläder varje vecka. Jag satsar på att packa med mig kläder (med en användning; skjortor, underkläder, strumpor) för tre veckor. Min packnings lista kommer att få ett skilt inlägg för sig, eftersom det är något som behöver dokumenteras noga (jag saknade en detaljerad en enormt då jag gjorde research inför mitt packande).

Jag började lite kolla på några sista datorsaker också, men orkade inte flytta över filer och grejer. Jag blev jätte trött redan kl. 23. Det kändes konstigt att det här nu var min sista kväll i min lägenhet och min sista natt i min egna säng. Konstigt, men inte så pirrigt. Vadå, ska jag resa bort för sju månader? Det känns inte som så.

Onsdag morgon 7.9.2016

Jag vaknar och det är som vilken morgon som helst. Förutom att det är idag jag skall resa till Japan för dom följande sju månaderna.

Mina resväskor är packade, och väntar bara på någon udda grej till från Drumsö. Mitt handbagage ligger på köksbordet, klart att packas så fort jag bestämmer mig för att göra det. Hela morgonen går åt till att jag flyttar filer mellan min laptop (den med problem jag nu hittat en gengång till), min bordsdator, min yttre hårdskiva och macBooken jag får låna till Japan. Då jag ser att datorn vid ett skede meddelar att det kommer ta 3 timmar att flytta över alla mina bilder, ångrar jag en aning att jag lämnat det till så sista minuten. Tur nog steg jag upp redan före kl.8 och har flera timmar på mig. Sist och slutligen får jag alla filer överförda på en timme eller två.

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Jag städar, jag snackar lite med Anna och får springa och köpa henne en skarvsladd då hon inte tog en med för hon trodde sig klara sig utan, men nu inser att hon inte gör det. Vi har bestämt att mina föräldrar kommer till mig kl.14 och att vi skall försöka vara på flygfältet kl. 15. Ombordsstigningen börjar kl. 16.45 och flyget avgår kl. 17.25. Det känns inte som mina sista timmar hemma, men jag kan inte riktigt slappna av och vara “normalt” heller. Nervös är jag. Jag är så nervös att jag tror jag svimmar då jag går till matbutiken en sista gång på länge, för att köpa mellanmål åt mig. Jag är så nervös att det känns som att jag skulle spy då jag är i butiken och hamnar se på mat.

Kring kl. 13 kommer min syster, Malin till mig. Hon skolkar från skolan för att se mig. Så bra start på skolåret hade hon alltså. (Det lär vara lugnt då dom hade filminspelning och hon bara skulle vara borta en stund). Hon kommer att bo hos mig då jag är borta och sköta min sköldpadda, Lola. Jag talar lite tankspritt om vad hon skall komma ihåg och veta då hon bor hos mig. Så tittar vi en ijustwanttobecool video efter vilket det börjar vara dags för henne att gå. Situationen är av de konstigaste och känns melankolisk. Den blir ännu mer egendomlig av att hon plötsligt tittar upp på mig alldeles rödögd. Jag tror först hon fått en allergisk reaktion till Lolas hö, men så berättar hon hur hon kommer att sakna mig så mycket. Vi kramas och jag tröstar henne om hur vi kommer att hålla kontakten och ses snart igen. Några månader går i ett huj! Det är först nu jag verkligen börjar inse på vad det är jag skall göra – resa bort för en längre tid och lämna nära och kära efter mig.

Malin, Lola & jag

Malin har svårt att lämna mig och hålls kvar ännu tills klockan närmar sig två och våra föräldrarna ringer på. De kommer med några papper jag behöver, en skarvsladd, min simdräkt, en krukväxt (givetvis) samt kläder för Malin som redan samma dag ska sova över för första gången.  Jag packar ihop och kl. 14.20 springer jag ner till bilen, efter att ha sagt adjö till Malin, Lola och min lägenhet. Det är inte så svårt för mig, för jag har inte ännu heller insett att jag faktiskt inte kommer att se dem under närmaste sju månader. I bilen känns det däremot lite jobbigt och tårarna kunde rinna ner om jag skulle låta dem.

Till nästa (på flygfältet, efter att jag lämnat mina väskor) gällde det att säga adjö till mina föräldrar. Det är då min mamma kramar mig snyftande som jag för första gången själv börjar gråta (vilket är konstigt för normalt gråter jag till allting och lätt; okej jag har känt mig gråtfärdig flera gånger under hela långa processen, men tårarna har inte kommit). Hon säger någonting fint om mig och hur jag kommer att ha en otrolig upplevelse och klara mig bra. Min pappa ber mig vara försiktig och komma hem till sju varje natt. Jag gråter hela vägen till säkerhetskontrollen och genom parfymbutiken som smått irriterande och överraskat bländar mig på andra sidan. Jag köper aloe vera dryck med granatäppels smak (min favorit) från en R-kiosk medan kassatanten smått oroat ser på mig. Så vänder det hela om. Jag  ser manga i en hylla i kiosken. Närmast ligger “Susilapset” – en serie som berörde mig och jag tycker mycket om. Så inser jag att jag åker till landet varifrån så många av mina hobbyer och intressen kommer ifrån. Tänk vad otroligt coolt att få göra det? Samma stund hör jag någon tala japanska i kassakön. Och jag förstår vad de säger. Jag slänger mig kanske ut i det okända men jag är inte totalt oförberedd. Jag kan japanska. Jag vill bli bättre och lära mig mer. Det här är en helt otrolig möjlighet och upplevelse för mig. I den stunden förvandlas gråtet till skratt och jaa- det är lustigt hur många extrema känslor en människa kan gå igenom på en dag.